Katten Gustaf Sverige

Skrev precis tenta, det gick bättre än jag förväntat mig.

Ni som läser här vet ju att jag är en ordbajsare av rang, och på en salstenta får man hänge sig åt det fullt ut. Fråga tre handlade om vikten av det sociala kapitalet (det som tar sig uttryck i tex. föreningsliv) för en stat, och om det är hotat av vårt välfärdssamhälle. Jag gick igång fullständigt och glömde bort att det var en tenta och inte en debattartikel jag skrev. Följande formulering finns därmed för mina lärare att läsa:
"Har inte vårt samhälle börjat likna katten Gustaf? Vi har ätit oss så mätta på lasagne att vi inte bryr oss om de möss som kryper kring våra fötter."

Och kanske är det detta som kampen för familjen Tejic handlar om. Den välfärdsstat som våra mor och farföräldrar och kanske främst deras föräldrar offrade sin lediga tid för, demonstrerade och slogs för. Den vi borde vara tacksamma för, värna om, vaka över. Istället tillåter vi den förråda oss, våra ideal och vårt hopp.
(Var med och slåss, i bön, i protest. Skriv upp dig för att komma till Sergels Torg www.newlife.nu)´

Lättsammare: snön smälter.

Vill du hänga med Janne?

Det är fantastiskt att man får möta människor. Jag har varit lite nedslagen över att finnas (och att hela samhället är arrangerat så) i så homogena bekantskapskretsar. Identitetssökande, trygghetsmarkörer, igenkännande - det finns många orsaker. Men även då man aktivt söker det, sträcker sig och försöker finna umgänge med människor som inte är 20-30, välartade, svenskfödda, studerande - så kan det vara svårt att nå fram till någon. Var finns mötesplatserna? Jag lyssnade till en irakisk man för några veckor sedan, som utöver att beskriva kriget också berättade om hur det är att sitta vid sjön Tigris och grilla nyfångad fisk över öppen eld. Han beskrev hur hela byn gick ut under sommarnätterna och satt där tillsammans. Även då klockan passerat tolv satt man där - barn, gamla, ja hela familjen och sjöng och pratade. Det är där jag vill sitta!
Under veckan som varit har jag haft privilegiet att bo hemma hos ett lite äldre par. Delat livet med dem, sjunkit in i deras avskalade men vackra vardagsrutiner. Ska vi erövra den gemenskapen igen? Nyfiket, välkomnande.

Dam dam dam

Falun är ändå Falun!

Iwe - I miss you like hell (dvs. hällregn)
Laila - Ge inte upp
Alla andra - ett sår på knät kan läka,

(vi bor hos en tant o en farbror, äter gott, möter kids, tystnaden är påtaglig)

Supermegalife

Jag sitter i en sunkig datasal och äter pannkakor ur en plastpåse, destruktivt, men livsbejakande (?).

Jag förutsätter att ni redan skrivit på namninsamlingen för familjen Tejic (http://www.tejic.se/). Vi planerade igår i kyrkan vidare agerande för att få myndigheter och beslutsfattare att ändra sig. Förslaget ligger på att göra en sittdemonstration utanför UD, dygnet runt, hela tiden. Håll utkik på www.newlife.nu om vad som händer!

Jag vet inte riktigt vad som hände i lördags. Men någonting hände. Det började redan på eftermiddagen när jag städade på friends, hade lånat Katarinas (Puttes, reds. anm) mp3-spelare och tryckte på play. En predikan om att leva i Guds närhet körde i gång och jag lyssnade på den medan jag dammsugade. Den övergick sedan i lovsång, och således också jag. Städad och klar tog jag mig hem till Matilda och Helena för inmundigande av diverse sjödjur och därefter även melodifestival. Redan här noterade vi någonting märkligt; Vi var alla gasade och odelat överväldigade över den tävling vi fick ta del av. Men när vår vän Carola gick och vann rann bägaren över i bästa livets ord retorik. Peter satte sig vid pianot och kvällen urartade i en supermegalifepraiseparty-worship session med smärre karismatiska undertoner... Vi hoppas ingen tog skada. Och att Gud blev glad.

piskad i risk

Det går skitdåligt!!
Hela mitt rykte som mästerlig RISK-spelare står på spel och jag är nu på väg att förlora tredje omgången i sträck! Det är helt sanslöst!
Men de spelar som galningar, krigar hejvilt överallt och helt inkonsekvent.

Ska man sova på det här?
Tungt.

Tur att melodifestivalens allra käraste Krister Björkman kan påminna oss:
Imorgon är en annan dag

jag ångrar att jag inte köpte vinterskor...

Tillbaka i Stockholm gavs tid att dricka.
Dagis två dagar, med barn - med ögon, nysskomna från himlen.
Ellies farmor och farfar på bjudning hos oss.
Sex tysta flickor sög in historier om känslan av sanden från Botswanas öken innanför kläderna, atmosfären i Chicago dagen Martin Luther King mördades och hur det är bygga en gymnasieskola för 400 elever på ett halvt år.

Och sånt man inte får skriva:
- Är inte Darin nästan lika bra som Justin?

ett kort slag av ångest

Ypperligt!
Men jag känner mig fattig i anden, hycklare.
Ypperligt!
Men hallå? Människor dör ju. Och det luktar död (inte blodigt, slagfält nej kliniskt - en klordoftande död)
Ypperligt!
Jag mår illa av min välfärd. Vill kräkas upp den. Vore fräschare att bada i spyorna än i konsumtionismens kletighet.
Ypperligt!
Men människorna vi stänger ute då? Dem vi inte ens kan skylla på - för de finns inte i några siffror. Inte ens inberäknade i HIV-offer statistiken. What about them?
Ypperligt!
Ja, det är ju det jag vill komma åt. Att vi pallar leka svensson. Att vi pallar köpa ny parkett, fynda jeans, byta vitvaror, oroa oss för beach 2006. Att vi pallar.
Är inte det det äckligaste av allt?
Hycklare!

Den jej elsker, den jej elsker, elsker jej

Jag mæste bara skriva nåt kort hærifrån! Jag har en hemlig (?) kærlek till danmark. Jag blir trøtt på mig sjælv, att jag alltid ska vara så passionerad. Men jag børjade hur som helst gråta, både nær tåget åkte mellan Sjælland och Fyn och sen mellan Fyn och Jylland. Jag ælskar Danmark! Det ær som Sverige, bara lite varmare, lite vackrare arkitektur, lite mer kontinental kultur, lite trevligare butiker, lite gladare mænniskor... Och sen førstås, lite færre kristna (procentuellt) och lite hårdare (?) politik.

Om en och en halv timme ska jag skriva ett engelska prov. Jag ær inte nervøs. Hejdå!

I Skåne fanns solen...

Borde det inte finnas vägledande böcker, 10 nycklar till... , maximum achievement - för att vara moster till barn på annan ort? Utöver stor glädje är det också ett gissel. Dagarna man har tillsammans blir så hypade. Inte för att de bryr sig, de hade lika gärna kunnat mysleka hela dan men man vill ju själv att det ska vara roligt.

Samtidigt: Det är fantastiskt skönt att vara i Skåne. Andas god luft, vara och finnas. Edith och Tindra ger perspektiv på saker, ja Marcus o Ninni också för den delen! Imorgon åker jag till Jylland, ska bo på hotell, skriva ett prov - och sen åka till Vittskövle.

Christin, övriga tyskar och människor: Finns det rum för sorg i Guds rike? (Vi får prata mer när vi ses!). Jag vill ändå göra något slags statement, eller kanske främst be om förlåtelse. Både för egen del men också för kyrkan (kanske främst de sammanhang vi finns i) i stort. Förlåt att vi visat upp en happy-clappy utstrålning och livshållning som ett ideal för ett gott kristet liv. Jag tror inte detta är sant. Det finns en djup glädje i Guds Rike, en glädje som liksom finns som en ryggmärg i alla livets omständligheter. Den glädjen består i ett hopp om att allt är fullbordat - att tårarna en dag skall torkas från våra ansikten. Men den glädjens existens består inte i leende läppar och klingande skratt (även om den kan uttryckas så). För visst sörjer vi här! Hur skulle vi kunna leva i denna världen utan att sörja? Både över saker som händer oss, men också allt vi ser. Jag älskar till exempel hur Jesus gråter över Jerusalem (luk 19:41). Den Gud jag tror på gråter just nu, för han känner mer än någon annan med alla dem som lider. För fortsatt samtal!

Och hur hann jag skriva det här? Jo, barnkanalen... Skam! Dags att gå och baka chokladbullar, så vi i eftermiddag kan gå på utflykt. Det finns mer sol i Skåne under tre dagar än i Stockholm under tre månader! Jag älskar er!

Dagge min vän

På min artonårsdag introducerade pappa mig för en man som kommit att bli en av mina bästa vänner. Våra dagböcker har löpt parallellt, och även om jag inte har någonting att säga som kan lägga till något till hans förträfflighet, ärlighet, lidelse, sanningssökande - så har han hjälpt mig längta och sträcka mig vidare.

"Trött och ensamTrött så sinnet värker.Nedför hälarna silar smältvattnet.Fingrarna är stumma, knäna skälver,Det är nu, nu du inte får släppa.Andras väg har rastplatserI solen där de mötas.Men detta är din väg,Och det är nu, nu du inte får svika.Gråt, om du kan,gråt, men klaga inte.Vägen valde dig - och du ska tacka." /Dag Hammarskjöld

Och: Ikväll ska jag hem till Hanna, Petrus och Gustav, ute på Storholmen! Det är människor värda beundran, ja de lever ett liv som smakar väl. Det ska bli spännande att se hur tjock isen är, om vi måste gå över den eller om båten kan köra. Imorgon fyller Matilda år, och det ska firas med dunder och brak!

Kanske ses vi igen, i den här världen. Eller dör vi idag, människor dör. Men frukta inte döden! Tänk att få vara nära Gud, hela tiden. Tänk att få se Jesus i ögonen! Räkna inte med imorgon, men kanske kommer den, och då gläds vi åt det (mitt i stormen)!

och så ska ett kök se ut...

Envisa rykten når mig:
- Skåne suger
- Stockholm duger inte
- Olof Palme är död
- Fritiof Nilsson Piraten är inte död
- Henric Lundqvist har lagt ner
- Ola Salo lägger upp

Ett informationssamhälle? Vad är då sant? Kan det finnas nåt som är sant när Wikipedia är en godtagbar referens i en c-uppsats? Ska vi sluta informera varandra? Jag har ont i högertummen för jag skickade så många fakta-sms igår. Vill du återerövra tystnadens skönhet? Vill vi ökenvandra eller följa med familjen von Trapp upp på berget?

Jag älskar livet! Också nu. Också nu när mars inte kramas.
Snö snö.