Indianer

Datorn vill inte

Det nya...

Hädanefter sker allt som sker på http://EochC.blogspot.com ...


VÄLKOMNA DIT!

Farväl

Hejdå!

Nu inte bara snack, utan på riktigt.
Imorgon bitti far jag.
Och igår fick jag åka disco-jet på Gröna Lund med Håkan Hellströms ramlar i öronen.
Ja, ni fattar.

Det här är mitt sjuttionde inlägg på denna blogg
-och även det sista!

Imorgon vet ni mer....
KRAM KRAM KRAM

Ös och ösregn

Hej hej!!
Det är ösregnsdagar, och tjohej hej! Min ruskiga förkylning gav vika när vi i söndags begav oss till orebro (som jag hädanefter kommer att skriva). Vi åt amerikansk (förstås!) mat i jönköping (det där huset i parken ner mot stan, ni vet). Sen sov jag och mamma skavfötters i christians säng, pappa i köket och christian i johans fantastiskt belamrade rum (tack johan! vi hade ett fint gräl före läggdags då jag påstod att christian skulle dö om han sov i den sängen).

Måndagen inleddes med brunchintag på Java och sen blev det ett halvt dygns slit. Flytta, packa, städa - ja ni vet drillen. Mamma och pappa var superhjältar och när vi var klara (vid nio) körde de omvägen till Linköping även om de skulle jobba dagen efter (de kom till skåne halv fyra!).

Och nu har vi gudagivna dagar.


(Några i la Svahn la la familia)


På söndag kommer jag till Stockholmia. Kanske ses vi i kyrkan, eller kom på picnic i Rålis på måndag klockan tre!

La la la:
Dagens tävling - Vad heter Keira Knightley rollfigur i Pirates of the caribbean?
La la la!!

Men också detta; miraklet - Kristus i mig!

det finns läger jag skulle vilja leda, dikter jag skulle vilja skriva, presenter jag skulle vilja slå in, skratt jag skulle vilja skratta, människor jag skulle vilja säga hej (hejdå) till , böcker jag skulle vilja läsa...
Men jag har legat här. Håglös, trött, lealös - sedan tisdagen. TV'n har blivit fullkomligt ointressant (då förstår ni!),. Christian, mamman och pappan har fått dras med en tämligen gnällig Elisabet. Gnällig, gnällig - då jag försökt men inte orkat.
Imorgon lämnar vi Vittskövle. Sommaren närmar sig sitt slut (åtminstone här, i mig, vid mig). En lång höst väntar. Både som en ficklampa (vaken, nyfiken, sökande) och sten (tung, orörlig, tyst).
Nu lördag, och här, jag - ensam, i tomt hus, kraftlös.

Jo jo jo

Jag skriver inte så mycket just nu? Och vet ni varför?
Snart i en månad har jag levt ett liv där Libanon inte existerat. Där allt är just nu, just här.

Samtidigt är det - det är bara två och en halv vecka kvar- dagar. Varje dag dyrbar. Varje ögonkast, varje kram.

Nu vidare, ska klä ut mig till biblotikarie för kvällens aktiviteter. Har varit utklädd till: känguru, häxa, riddare, guldstaty, doakörtjej, håkan hellströmtjej, clown - och så mycket mer.

kroppen, kroppsdelar

När man inte är hemma-hemma (är fortfarande new life) får man nåden att dimpa ner och titta på olika kroppsdelar i kroppen. Små veck på fingrarna och knappt märkbara leverfläckar - de vi uppmanas att inte förakta, utan lyfta och glädja oss åt. Jag minns de tre senaste söndagarna...

Åhus Frikyrka, sommarlovs-tomt. Mamma sjöng, pappa predikade - för mig och Christian och tio trogna pensionärer. Ryttargårdskyrkan, också ganska sommarlovs-tomt. Jesus Jesus, gå nära honom. Och idag. Vi hamnade i Tollarp och drack ur den sinande pingstpredikantkulturarvstraditionen. Ord om vad Herren gjorde på 1940-talet. Vackra saker och längtan för idag.

Det finns små platser. Men Guds Rike är inte mindre. Det är stort och bullrande och fridfullt och glädjefyllt och nära och viktigt och roligt och fantastiskt och spännande och större och helt och skönt och gott och värt att leva för och värt att dö för.

Det finns inget jag hellre vill. Leva och dö för det Rike som till och med Gud själv valde att dö för. Han är fantastisk, Gud. Han har gett mig en frid och en glädje som ingenting (ingenting, ingenting) i den här världen skulle kunna ge mig.